Min resa ur en ätstörning
Man är inte vad man äter, utan hur man äter.
Jag vill dela med mig av en del av den stora resa som jag gått/går igenom. För drygt sex månader sen tog jag mig till Mandometerkliniken i Huddinge, på eget initiativ. Där behandlas personer med ätstörningar. Jag trodde att det bara skulle bli ett terapisamtal, men det blev mycket mer än så. Jag blev intagen akut på heldygnsvården när de kommit fram till vilket skick jag var i. Min puls var extremt låg, och mitt blodtryck likaså. Kroppen var i svältläge, d.v.s gick på sparlågor. Om jag hade fortsatt att leva som jag gjorde, och inte fått hjälp, hade mitt hjärta slutat att slå.
Under ett år hade jag tränat stenhårt, varje dag i veckan, ibland två gånger om dagen. På en väldigt strikt kosthållning, räknade kalorier, hade förbjudna livsmedel. När jag inte rörde på mig surfade jag runt på sidor med tips om hur man går det vikt. Hela mitt liv cirkulerade kring kost och träning. Jag var helt inriktad på att bli den bästa versionen av mig själv, till vilket pris som helst?, var inget jag tänkte på…
Sjukdomen tog inte bara över mina tankar utan även mitt sociala liv, eftersom att jag inte kunde äta det mina vänner och min familj åt så undvek jag sådana situationer. Det hade skett en personlighetsförändring hos mig, jag var inte den glada, varma, positiva Jennie längre, jag hade blivit en självupptagen lättirriterad zombie. Jag kom på mig själv att vara någon jag inte är. Det var då jag bestämde mig, att så vill jag inte ha det.
Jag var inlagd på heldygnsvården i fyra veckor, hela september. Heldygnsvården var bland det värsta jag varit med om. Någon som inte varit där kan nog inte förstå, men jag ska försöka förklara. Skrev dagbok nästan varje dag, de första dagarna var jag för trött för att skriva, för slut för att göra någonting. All utmattning jag hade låst inom mig kom ut på en gång. Att resa mig från stolen eller att ta på mig en strumpa var en stor kraftansträngning. Det var ändå en lättnad att komma dit, för där var det okej att vara trött, ledsen. Det var okej att äta. Jag kunde äntligen låta mig äta sådant jag hållit mig borta ifrån.
Alla patienter är strikt kontrollerade, det får inte förekomma någon form av motion, alla ska sitta/ligga ner. Det finns vissa smygknep för att förbränna kalorier, behandlarna sa till patienterna titt som tätt att slappna av, sitta längre in på stolen, förflytta sig långsammare. Jag var alltid under uppsyn. Toaletterna är låsta, för att förhindra kräkningar och motion. Under två veckors tid var jag tvungen att gå på toa med öppen öppen dörr, där stod en behandlare och observerade. Vissa patienter får för sig att springa på stället, göra upphopp och utfallssteg inne på toaletten. Jag tänkte tanken, men gjorde det aldrig. Jag alltid haft en stor motivation att bli frisk, bli fri.
Man äter 6 gånger om dagen, efter frukost, lunch och middag var det bestämd vila i vilorum. De första veckorna låg jag i ett gemensamt vilorum, det var svårt att slappna av när de andra tjejerna, och en kille låg och grät av ångest efter vad de ätit. Jag hade/har ingen stark ångest, tror att det beror på min starka motivation att bli frisk. Varje svald tugga är ett steg i rätt riktning.
Efter heldygnsvården, inspärrad fyra veckor, i en lokal utan fönster, utan speglar, utan vänner, familj, utan glädje, och under ständig uppsyn blev jag förflyttad till dagvården i Danderyd, där är det trevligare stämning, inte längre som ett fängelse. jag var på kliniken varje vardag i två månader till, innan jag kunde få börja skolan smått igen. Fick i alla fall komma hem på kvällarna då.
Nu, sex månader senare är jag tillbaka i skolan, åker fortfarande in till kliniken en gång i veckan för vikttagning, testmåltider, och samtal med behandlare. Ibland är det svårt, jag står emellan sjukdomen och ett liv utan ätstörning. Jag är inte där riktigt än, men snart. Jag frågar mig själv vem jag är. Sjukdomen gjorde mig till någon annan, nu på vägen ur den är det svårt att veta vem jag är. Är jag den jag var innan?, har jag blivit någon annan?
Bilden i början av inlägget tog jag dagen efter jag lades in på kliniken, det fanns ingen ledig sovplats, så jag fick åka hem och komma tillbaka dagen efteråt, det var då jag verkligen såg mig i spegeln för första gången på väldigt länge. När jag ser tillbaka på bilden ser jag någon annan, någon jag aldrig vill eller ska bli igen.
I mitt tidigare inlägg skrev jag om att motgångar gör oss starkare, om det är så att jag förändrats på väg ur detta så vet jag att det är en positiv förändring, jag går ur detta med en erfarenhet jag kommer att ha med mig i hela livet. Med ett sunt förhållande till mat och träning, sunda värderingar om vad som egentligen är viktigt i livet. Jag har kommit långt, mår mycket bättre nu, är inte längre rädd för mat, kan äta vad som helst, kan tänka klart igen, har fått mitt hår på huvudet tillbaka, hormonproduktionen är igång, är gladare, mer livfull, min kropp och själ mår bra och hjärtat slår som det ska,
jag har valt livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar