Förvirrad....

Har funderat lite på de här med förlåtelse... Varför man förlåter människor och varför man förbi ser sina egna känslor. Ibland har jag förlåtit fast jag känt mig sårad fortfarande. Bryr jag mig verkligen mer om andra än mig själv? JA jag gör ju det. Vilket kan såra mig ännu mer. Jag öppnar mitt hjärta ganska snabbt för folk, till och med folk jag inte känner. Jag hjälper gärna till och ser till att andra får vad som krävs för att de ska må bra. Jag kan också kalla mig själv för dumsnäll! Aa jag är dumsnäll. Jag hjälper och stöttar och hjälper lite till.... Sen när personen mår bättre blir jag kastad i backen som om jag aldrig betytt något alls.. Sen kan människan komma tillbaka till mig när den mår dåligt igen för råd och stöttning... Ska jag förlåta då och ge personen en chans? Aa jag gör ju det! Och återigen blir jag kastad som en trasig gammal vante. Detta har hänt mig vid flera tillfällen i hela mitt liv! Vilket får mig att må dåligt och känna att ingen uppskattar allt jag gör för dem... Ska jag då fortsätta förlåta eller ska jag helt enkelt bara säga nej, nu räcker det! Du får vända dig till någon annan? Jag ställde ner foten för ett par år sen.. Innan jag flyttade till Norrtälje. Jag ville inte att folk skulle trampa på mig mer. Jag är också värd att ha riktiga vänner som också ställer upp på mig. När jag satte ner foten vart självklart alla arga och gjorde det dem kan bäst, spred ut rykten! Rykten som jag än idag får leva med! Rykten som inte stämmer men som förstörde mitt liv jag hade där. Inga vänner kvar, bara min familj... Då tog jag beslutet att flytta till en helt ny kommun där jag inte kände någon alls! Jag va livrädd men ändå lycklig! Pluggade och träffade nya människor och nya vänner. Hade ett underbart liv! Visade sig dock att några av dessa nya vänner var precis som de jag lämnat bakom mig.. Så jag lämnade dem bakom mig med.. Vilket faktiskt gjorde ont. Jag träffade en kille, flyttade till Södertälje efter skolans slut och träffade en riktig vän! Patricia! Gjorde slut med killen jag bodde med och flyttade hem till mamma igen... Efter en månad blev jag jätte sjuk och låg inne på sjukhus en vecka.. När jag blev utskriven åkte jag med en vän hem till dem en vecka och efter den veckan flyttade jag till en annan vän. Där bodde jag ett par månader. Träffade min fästman när vi var ute och festa på halloween på båten Patricia. Och det slutade med att vi flytta ihop efter bara en månads förhållande. Dessa vänner jag har bott med och vart hos har jag inte kvar idag.. För jag får inte ha känslor för dem. Så fort jag tyckte något de inte gilla blev de sura. Såna människor vill jag inte ha i mitt liv för de visar bara att de inte kommit till insikt att alla har olika tycke och det är OK! Jag har idag kvar fyra riktiga vänner! Mig själv,Patricia, Angelica och Tomas! Och självklart min fästman Thomas. Min mamma är min bästa vän och henne har jag kvar med =). Och min syster. Men jag har inte tiotal vänner... Jag kan ha de så klart för det är ingen konst att skaffa sig fler ytliga vänner man inte kan lita på. Men jag är tråkig, jag vill inte ha falska omogna människor i mitt liv. Och då kan livet bli lite ensamt och tråkigt. Ska komma tillbaka till sak. Jag har slutat förlåta för folk sviker om och om igen. Jag ger inte någon andra chans längre! Inte ens för små saker för det blir alltid större saker sen.

Jag undrar också varför folk ska börja snacka skit eller sprida ut rykten om man inte vill vara vän med dem längre? Hämnd eller? I mina ögon så visar dem ju bara mig och andra klart och tydligt att de inte är människor man ska lita på! Att de är falska och osäkra på sig själva. Jag håller fortfarande på "hemlisar" fast de är mina fd vänner idag. Jag har inte berättat för någon om något och jag kommer aldrig göra heller. Medans mina fd vänner gått och sagt ALLT jag sa i förtroende då. Såå, jag vet inte men jag tycker att jag är en bättre och större person och tydligen en mycket bättre vän.

Nu kan jag inte sitta här mer.. Måste ut med min älskling =)

XoXo // Nelly

Published with Blogger-droid v1.7.4